Mångfald, att våga lyssna på röster som normalt inte lyssnas på och göra på andra sätt. Det är vad Carin Götblad, fd länspolismästare på Gotland och i Stockholm, förmedlar.
Personen framför mig på scenen verkar ha både målmedvetenhet och en hel del mod. Hon berättar om okonventionella arbetsmetoder som har skapat bestående förändring. Och hon pekar på värme och humor. Med det kommer man långt. Särskilt om det handlar om att jobba med och för människor.
Att vara kvinna på manliga arenor
Men Carin Götblad har många gånger målats upp som osäker, inte minst av media. Att vara kvinna på en traditionellt manlig arena skapar otrygghet hos många. Att vara polischef – är verkligen att stå i mål i traditionellt manliga domäner.
Under utredningen av mordet på Anna Lind, ifrågasatte media den nytillträdde polismästaren i Stockholm, Carin Götblad på väldigt oklara grunder. Man undrade om hon kunde leda arbetet, om hon verkligen trodde att mordet skulle lösas och man skrev att hon gjorde ett osäkert intryck. Man t o m spekulerade om polismästarens utseende...
Men Carin var egentligen trygg och kände sig helt säker på att mordet skulle lösas. Hon visste hur man leder ett arbete effektivt, att hon placerat rätt person på rätt plats och att hennes medarbetare visste vad de höll på med. Det skulle definitivt inte bli en upprepning av den misslyckade Palme-mordutredningen.
Att inte ha de förväntade attributen för en viss position som ”fel” kön, etnicitet, ålder, ha funktionshinder etc, kan göra människor förvirrade.
Vi försöker att skapa den bild vi är vana vid. I det här fallet: män som styr och kvinnor som omhuldar.
Men Carin styrde och tog kontrollen. Media och allmänheten behövde bara lite tid på sig att se vad de hela tiden borde ha sett.
Provokation & selektivt lyssnande
Ibland kan vi genom lite provokation få syn på vilka värderingar och normer som verkligen råder på våra arbetsplatser. Det är först när de blir synliga vi verkligen kan hantera och förändra dem.
”– Lite provokation är bra,” säger Carin, och berättar om en situation när fem gaypoliser ställer frågan om de kan få gå i Pridetåget i uniform.
Året var 2002 och hon var biträdande länspolismästare. Carin tog en funderare, insåg att det kommer bli djäkla liv men beslutade ändå att säga ja.
Och visst blev det liv. Hon fick kritik inom kåren, överordnade ringde och ville få henne att backa. Prideparadande hör inte hemma här var budskapet från kritikerna i poliskåren. Diskussionerna gick höga. Carin backade inte. Gaypoliserna fick vara med i Prideparaden i uniform.
Vad blev resultatet? Jo, helt plötsligt lyftes locket för alla värderingar som fanns där under ytan i poliskåren. Alla smyghomofobiska uttryck; negativa uttalanden som inte bemöttes, bögskämt i kafferummet, rädsla för att ”bögarna” och ”flatorna” skulle förstöra förtroendet för polisen.
Normer och värderingar blev tydliga och blev då möjliga att agera på. Man kunde inte längre gömma sig bakom politiskt korrekta uttalanden i HBT frågorna och sedan nonchalera dem totalt i det dagliga arbetet.
Paraden då?
Gaypoliserna gick längst fram i tåget. De möttes av en halv miljon människors jubel! Det förändrade totalt synen på poliser både internt och externt. Och förtroendet ökade.
Visby 2013-09-30
Anna Karlsson