Det finns få saker som skrämmer medelsvensson mer än att spela teater, i en roll som går lite utanför en själv.
Jag fnissade förtjust när Carin berättade om det buttra muttrandet när hon hade satt samman poliser med ungdomsgrupper för att göra dramaövningar.
För mitt inre öga kunde jag se de korsade polisarmarna, hur bekvämlighetszonen var långt borta.
För mitt inre öra kunde jag höra kommentarer som ”vi har väl annat att göra än att slösa tid på sånt här trams”.
Att gå in i varandras verkligheter
Men när väl händerna tagits ur armhålorna och ungdomar och poliserna bytt roller, blev det annat ljud i skällan. Poliserna fick agera som de upplevde ungdomar gör och ungdomar som de upplevde att polisen handlade.
Ungdomarna fick känna på hur det känns att få kastat ”snutdjävel, fascist” efter sig när man försöker göra sitt jobb. Poliserna fick känna på hur det känns att som oskyldig bli muddrad med händerna över huvudet.
Det var faktiskt - roligt
Att ibland få ta en sväng i ”den andres” skor och återskapa scenarier vi varit i eller kan hamna i och få möjlighet att träna dem – det mår vi alla bra av.
Och det bästa – de buttra poliserna erkände villigt att de hade haft roligt!
Bestående förändring
Jag satt i två timmar och lyssnade på Carin Götblads erfarenheter. Jag kände igen så mycket!
Framför allt kände jag igen metoderna för att skapa bestående förändring genom konstruktiv kommunikation.
Vi lär oss bäst genom att göra. Har vi dessutom roligt under tiden – än bättre!
Visby 2013-10-07
Anna Karlsson