Att vara en nationell minoritet i Sverige innebär inte bara upplevelser av förtryck, sorg och utanförskap. Det innebär också att möta andras okunskap och rädsla. Och att vara stolt. Över att ha andra kunskaper, traditioner och band.
Man måste vänja sig vid att hantera förutfattade meningar och rädslor som ofta inte uttalas direkt, utan maskeras på olika sätt. Ofta beskrivs ”problemet” som att "invandraren" använder ett annat språk än svenska.
Men inställningen ”om bor du i Sverige och ska räknas som svensk, ska du prata svenska” kom till under sent 1800-tal. I svenska skolor började inte ”Svenska-tvånget” praktiseras förrän en bra bit in på 1900-talet. Innan dess var skolor, såväl som kungahus, flerspråkiga.
Definitionen av att vara svensk var att man lydde under den svenske kungen. Språket eller din etniska bakgrund var mindre viktig.
Rädslan, den öppna och maskerade
Vid ett av mina utbildningstillfällen kom det upp klagomål inom en förskola då en förälder alltid pratade finska med en likaså finsktalade förskolelärare. Övrig personal tyckte att finskan var ”ett problem”, eftersom de inte förstod språket. Man hävdade att det kunde finnas information om barnet som alla behövde vet. Efter en stunds grävande i frågan kom den egentliga känslan fram. De som inte förstod finska var rädda för att det pratades illa om resterande personal, det vill säga: om dem.
Pratar de ”skit”?
Berättelsen upprepar sig gång efter annan. Rädsla för det ”andra språket” och oro för att någon pratar ”skit” om mig bakom min rygg. Eller snarare: någon pratar ”skit” om mig mitt framför min näsa (eftersom jag inte förstår språket). En rädsla som de nationella minoriteterna måste hantera väldigt ofta.
En känsla av utsatthet
Att inte förstå ett språk ger en känsla av utsatthet för majoritetsbefolkningen. Men väldigt få av dem förstår den känsla av utsatthet som finns när du blir hindrad att prata ditt modersmål, ditt känslospråk. Att dessutom underförstått bli utpekad som en ”skitsnackare” gör ju inte situationen bättre.
Förändring, ökad kunskap och stolthet över det man är
Att vi alltmer främjar nationella minoriteter språk och kultur gör att fler människor i Sverige kan känna stolthet för sitt ursprung. Och det är fantastiskt! Nu kan vi hoppas på att stoltheten kan spilla över på fler grupper. Kanske till alla dialekter som håller på att slätas ut?
Jag är glad att jag har min gotländska språkbakgrund, likaväl som mitt småländska påbrå. Det finns uttryck både i gotländskan och småländskan som inte går att ersätta. Precis som det finns uttryck för känslolägen i olika språk som inte riktigt går att översätta utan att använda flera ord och förklaringar.
Vårt språk och vår kommunikation är sammankopplade med vår kultur, vår bakgrund, våra känslor och var vi känner samhörighet. Genom att öppna upp för andra kulturer/språk/dialekter kan vi få en djupare förståelse för andra sätt att se, få med oss nya uttryckssätt och traditioner. Och kanske t o m få ord för fler känslolägen som vi ”bara känt”. Mångfald berikar.
2014-04-22 Anna Karlsson